Sophie Helene

Under min bloggtorka har jag, som tidigare nämnts, befunnit mig i Stockholm, umgåtts med nära och kära och tyckt synd om mig själv för att jag numer bor i en småstad. Ja, jag vet hur många som skulle byta plats med mig och hur många som önskar att de gick i mina skor, men det ändrar inte hur jag känner och det är ingenting jag kan hjälpa. Jag önskar verkligen att jag kunde trivas i Örebro, men det gör jag inte och kommer förmodligen aldrig att göra heller. Får ont i hjärtat varje gång jag förklarar detta för folk som bara viftar bort det och kommer med motkommentarer om hur perfekt staden är och inte ens vill försöka sätta sig in i det jag försöker berätta.

Innan jag flyttade hit var jag trött på Stockholm. Jag hade vuxit ur staden och ville egentligen bara komma bort ett tag. Jobba i en annan stad, flytta till någon av världsmetropolerna, plugga utomlands eller resa jorden runt. Istället hamnade jag på en ort med inte ens 10% av Stockholms befolkning. För att motsäga mig själv är jag extremt tacksam för det jag har. Ändå känns allting fel. Jag vill bara vara lycklig igen.