"Wait a minute, people cheering... cheerleaders?"
Igår fick jag äran att ta hand om seniornybörjarlaget Dynamite Dolls backstage på distriktsmästerskapen i Västerås. Detta på grund av att deras båda tränare Therese och Bella själva är aktiva i fortsättningslaget Dolphins och inte var säkra på hur mycket tid de skulle få över. Det visade sig tillslut att jag inte behövde göra så mycket då förträningen gick väldigt bra för både Dolls och Dolphins. Min förmiddag spenderades i stort sett med att glida runt i uppvärmningshallen samtidigt som jag bar runt på allas värdesaker och åt lite kalla snabbmakaroner till lunch.
Själva tävlingen började klockan 13.00 med invigning och presentering av alla tävlande föreningar och därefter var det bara att sätta sig och titta på alla fantastiska tjejer och killar som slitit i över ett halvår med att få till perfektion på 2 minuter och 30 sekunder. Eftersom jag stod uppskriven som "hjälpperson" kunde jag växla mellan att sitta på läktaren och vara backstage, vilket var ett stort privilegium. Som publik ser man bara en ytterst liten del av vad som händer. Endast en bråkdel av allt adrenalin som pumpar, all nervositet, allt peppande från förträningshallen, all kärlek och all sammanhållning syns när det väl är dags.
Bild från http://pretendflyerforlife.tumblr.com
Minuterna innan man går in på mattan med sitt lag, när man står i en ring, håller varandra i händerna, tar djupa andetag tillsammans samtidigt som man hör musiken till de konkurrenter som har starten precis innan och all publik som hejar på dem... I de minuterna är luften elektrisk. Tusen känslor svämmar upp till ytan samtidigt och helt plötsligt öppnas dörren och det är dags att gå ut. En sista peppramsa körs och sedan tar man plats på mattan, för att köra 120% i 2 minuter och 30 sekunder. Lika snabbt som man hamnade där, lika snabbt är det slut. Därefter är det bara den långa väntan till prisudelningen kvar.
När Dolphins körde igår satt jag längst fram i mitten, precis bakom domarna. Jag brydde mig inte om att det förmodligen var strängt förbjudet att sitta där. Dolphins var det enda laget jag längtade efter att se, det enda laget jag var så exalterad över att se komma ut på mattan så att jag nästan fick en hjärtattack. Självklart hejade jag på alla andra Dynamiteslag också, men Dolphins kommer alltid att vara mitt lag, det lag som får det att kännas speciellt i hjärtat. Under prisutdelningen kom glädjen blandad med brutal ångest. Mina favorittjejer kammade hem guldmedaljen efter ett näst intill klockrent utfört program. Där satt jag alltså, längst fram i mitten, precis bakom domarbordet och storgrät för att de just tagit DM-guld. Glädjetårar blandade med ledsamhetstårar för att jag inte var en av de som stod där och tog emot förstapriset. Tårar för att de hade varit så fruktansvärt bra. Tårar för att jag inte haft möjlighet att uppleva det tillsammans med dem. Helt otroligt att man kan känna så starkt för ett lag man inte ens går i längre.
Kärlek
Sophie
Kommentarer
Trackback
